Springsteen: Deliver me from nowhere
Eftersom en biopic är obligatorisk för alla musikaliska genier genom tiderna så har en gjorts även på den legendariska ikonen Bruce Springsteen. Filmen har både skrivits och regisserats av Scott Cooper, och är framför allt baserad på boken Deliver me from nowhere, som skrevs av Warren Zanes och kom ut 2023.
Springsteen spelas av Jeremy Allen White, som tidigare är mest känd för sin roll som Lip i Shameless och Carmy i succén The Bear.
Men efter att ha sett filmen har jag flera tankar. Handlingen följer Springsteens arbete med albumet Nebraska, som släpptes 1982, samtidigt som man får följa en resa av mental ohälsa och bearbetande av barndomstrauma.
Till skillnad från förra årets stora biopic A complete unknown, där Bob Dylan framstår som en generellt ganska osympatisk och självupptagen person, så framställs Springsteen som en mer rimlig och sympatisk person, men som mår väldigt dåligt.
Jeremy Allen White gör rollen som Springsteen otroligt bra, och hela filmen fångar en tydlig känsla av dysterhet, ensamhet, förhållandet mellan Bruce och flickvännen Faye blandat med superstjärnan Bruce Springsteen som ska spela in sin nästa stora hit: Born in the U.S.A. Det finns en perfekt balans mellan en framsida och en baksida, vilket gör att hela filmen upplevs väldigt nära en verklighet.
Bruce har efter sin turné kommit hem till sitt hus i New Jersey. Vi får följa hans hantering av omställningen efter turnen, men också hur han börjar träffa tjejen Faye, som även har en dotter. Faye och hennes dotter representerar en tydlig bild av en familj för Bruce, men på grund av sitt dåliga mående klarar han inte av att stanna kvar i relationen. I Springsteens självbiografi skriver han ”Family was a terrifying and compelling thought for me in 1980, I only had my father’s experience to go by and no intimate knowledge of men who were at ease with family life. I didn’t trust myself to bear the burden of, the responsibility for, other lives, for that all-encompassing love.”, och detta porträtteras i form av återblickar till barndomen, där en komplicerad relation med pappan visas. Bruce blir inte misshandlad av sin pappa, men det finns inget utrymme för en normal relation på grund av pappans djupa depression. Det finns en större längtan efter sin pappa än ett hat, vilket vi får följa genom filmens gång, som ett sår som inte läkt.
I sitt rum i New Jersey skriver Springsteen låtarna Born i the U.S.A, Nebraska, Atlantic City och Mansion on the Hill, och spelar in dem på en helt ofärdig demo. En idé om att släppa låtarna precis som de är går emot hela skivbolagets idé om vem den kommersiella artisten Bruce Springsteen är. Deliver me from nowhere är en film om en kamp mellan hopp och mörker, en balansgång mellan musikalitet och dyster verklighet.
