Bring back boybands!
I alla år har det funnits dem så kallade boybandsen. Och nej, jag syftar inte till endast ett band bestående av män, jag menar de renodlade boybandsen. En egen genre skulle jag nästan vilja sträcka mig till att påstå, trots att säkert många skulle vara oeniga. En tydlig definiering av begreppet är ett band med killar mellan åldrarna 16-25 som alla bär slitna jeans och uppknäppta skjortor, samtidigt som de sjunger i en form av radiovänlig tuggummipop. När det kommer till låttexter så finns det endast ett ämne som tolereras, tjejer, vilket även verkar vara den huvudsakliga målgruppen för musiken.
Så, för att ta fram ett urval personliga favoriter från boyband-arkivet genom åren vill jag lyfta ett av våra tidigare pojkband The Jackson 5. Syskonfemman är några av de artister som under 70-talet lyckades göra mest avtryck ända fram tills idag.
Under 80- och 90-talet växte ett nytt pojkband fram som skulle förändra världen igen. På skivan New Kids On The Block, med bandet New Kids On The Block, syns 5 leenden med trendiga frisyrer på omslaget, och mycket mer än så behövdes inte.
Men det var inte förrän 1997 som vi för första gången fick se fem killar i vit skjorta och mystik i blickarna. Backstreet’s Back efter framgången med albumet Backstreet Boys året innan. Sannerligen konst. Men när man inte tror det kan bli så mycket bättre så är det just det det blir, för vad behöver ett framgångsrikt pojkband på fem flickidoler? Jo, ett riktigt bra rivalband. Vi har älskat att se rivalitet mellan kändisar sedan föralltid, och det är något som lever kvar än idag. Jag syftar såklart på pojkbandet *NSYNC, som vi senare har att tacka för The original Justin, Justin Timberlake.
2010 sökte fem unga och okända ansikten till X Factor UK, med usla sångröster och en charm som tog de vidare i tävlingen, för att senare bli ihopsatta till bandet One Direction. Killarna fortsatte kämpa i X Factor, utan några större framsteg sångmässigt, men trots det fick dem snabbt en stor fanbase. Tyvärr utan vinst i tävlingen, blev One Direction senare världens största pojkband, kanske genom tiderna. Allt var så perfekt mallat för ett riktigt bra pojkband, de checkade i alla boxarna. Charmiga och med poplåtar som alla vill sjunga med i oavsett vilken musik man normalt brukar gilla. Alla älskade One Direction. Alla hade en favoritmedlem i One Direction.
Men ända sedan bandet splittrades 2016 har vi aldrig fått se någon komma upp till samma nivå igen, men det är inte där problematiken ligger. Problemet är att ingen ens verkar ha försökt. Är pojkbandsepoken över? Jag röstar nej till det! Pojkband har funnits sedan för alltid, och det är ett vinnande koncept, ett guilty pleasure, något roligt och spännande för unga att se upp till och beundra. Jag säger bring back boy bands nu!
Eftersom popmusiken också verkar ha har blivit det nya coola igen, och artister som Sabrina Carpenter, Billie Eilish, Tate McRae och Taylor Swift är populärare än någonsin, så finns det inte heller någon bättre timing för ett pojkband än just nu. Det är inte längre töntigt eller pinsamt att säga att man har deras musik i lurarna. Eftersom hela formatet pojkband inte heller känns speciellt orginellt, utan något som är uttänkt och har funnit i samma utsnitt flera gånger tidigare, skulle det inte heller kännas som en kopiering av något som redan är gjort, utan snarare en återupplivning av ett populärkulturellt fenomen.
Så därför vill jag uppmana till en återfödelse av detta vinnande koncept, och kanske inspirera någon som själv har pojkbandsdrömmar att köra – det kan bli en succé.
